Systerkarin

Har funderat några dagar vad min blogg ska handla om, varför ska jag blogga? Det är ju ungefär som att skriva dagbok, vill man dela med sig det till andra? Och är det några som läser över huvud taget... Så, varför ska jag ha en blogg... Hmm, jo, jag tror att jag har ett svar till mig själv, i alla fall för dagen, och det är tack vare min pappa. Jag blev jäte glad när jag såg hans kommentar idag, det är någon som läser..hehe.. =)

Så, det får helt enkelt bli en blogg om min vardag i en ny stad, med ett nytt jobb och ett nytt livsparadigm som utvecklas.

Måndag kväll, denna måndag har varit en vanlig måndag, tror jag. En vanlig måndag för de som arbetar. Det slog mig under dagen att jag precis har njutit av en hel helg av ledighet, en vanlig helg. Första helgen på evigheter som jag verkligen är ledig, inga böcker som ska läsas, inga uppgifter som ska göras, inget annat än underbar ledighet, "betald" ledighet. Det är såna små ting som man inte uppskattar förrän de blir tillräckligt tydliga, som i mitt fall. Jag hoppas att jag ska kunna bevara den här känslan och uppskatta "vanlig" ledighet. En början till ett vanligt liv, kanske, hmm, tåls att suga på...

Tänk att man kan fyllas med så många olika känslor. Tänk att känslor känns på så många olika sätt och att de kan variera så mycket i styrka. Tänk att känslor kan göra en så trött och ibland så lycklig och glad. Denna dagen har varit en dag fylld med massa olika känslor och nu är jag helt slut och vill bara sova, men då befinner sig känslan av att inte vara trött hos mig fast jag är helt matt, ingen ordning alls.

Nå väl, andra dagen på jobbet. Har haft en egen nyckel till läkemedelsrummet, WOW, vilken känsla. Känslan av att göra något förbjudet men sen känslan av att det är riktigt, jag får vara där, jag är behörig. Men ändå finns känslan hos mig att jag är på förbjuden mark och när sköterskan jag går med lämnar mig i detta heliga rum känner jag mig som ett barn med fingrarna i kakburken, ska någon komma på mig?

Känslan som finns där av att vara en medarbetare, att ha ett arbete, att vara behövd och saknad om man inte dyker upp är obeskrivlig. Känslan av att vara ett jag infinner sig automatiskt.

Väl hemma, eller hmm, "hemma" än så länge, känns inte riktit som hem än. Här hemma fylls jag av känslan kärlek och omtanke, det är underbart att vara älskad och det tackar jag för. Känslan av trygghet infinner sig när jag är runt min sambo Alexander.

Men ack vad det kan svänga. Vi har varit på bio ikväll och sett "Benjamin Buttons", mycket sorlig film och ska absolut inteses på bio då många tårar fälls, känslan av pinsamhet infinner sig då. Något med filmen och hela situationen fick mig att bryta ihop totalt. Känslan av hemlängtan och enorm saknad av mina nära och kära hemma i Nyköping infann sig bums. Och det gick verkligen inte att hejda. En känsla jag aldrig känt tidigare bollmar upp i mig, först kommer inga tårar utan bara hulkandet och en konstig känsla av tryck över bröstet. Alexander kramar mig och håller om mig hela vägen hem, känslan av trygghet infinner sig snabbt. Jag känner inte att jag inte vill vara här i Linköping, jag tror att det kommer bli bra när vi landat ordentligt. Men det är något som saknas. Jag har kommit fram till att jag är nog en sån person som inte vill ha några stora förändringar i mitt liv. Tryggt och säkert ska det vara. Ett samtal med syster är alltid en speciell känsla, en blandning av trygghet, säkerhet, någon som känner en utan och innan. Ett råd från storasyster behöver egntligen inte innehålla en faktisk handling eller råd utan bara man får känslan av att bli lyssnad på räcker, i alla fall för mig.

Trots alla känslor som gjort min dag mycket svängig idag är jag oerhört glad för att jag känner. Jag är lad att mitt liv berikas av alla dessa känslor, för vad vore det annars, dött och trist?

God natt.

Nu är första dagen genomförd. Känns riktigt bra! Kom tillsammans med två studenter till eftermiddags genomgånen och blev presenterad: "Det här är Karin, ny medarbetare och det här är två studenter". Det kändes så himla konstigt att inte benämnas student längre utan medarbetare. Jag är inte student utan sjuksköterska, jag fick till och med ta av "de anställdas" kläder, de med fina blå kanter på, så nu är jag sjuksköterska OCH anställd. Häftigt!

Idag har jag faktiskt hittat till ett solarie, skönt med lite värme och ljus i dessa mörka och kalla tider. Det är intressant att gå runt här i kvarteren och upptäcka nya gator och nya hus och ha den här känslan av att "här har jag aldrig varit". Men det är väldigtjobbigt också. Jag pratar dagligen med mina nära och kära i Nyköping och Götet så klart, och de känns så otroligt långt borta. Men egentligen är de ju inte så långt borta, tar bara en timme med bil och så är jag där om jag skulle vilja. Det slog mig att när jag var i Kiev och ringde syrran som jag inte pratat med på nästan tre veckor ås reagerade jag inte så mycket över det, var ju som vanligt. Men när jag pratar med henne nu känns det som hon är hundra miljarder mil bort. Är väl kanske för att jag vet att jag inte bor i Nyköping längre, det här är definitivt. I Kiev visste jag ju att jag skulle hem...ja, ja...

Jobbet var bra idag, få patienter med ändå mycket att göra. Lasarettet är inte lika modernt och nytt som det jag är van vid. De har dessutom precis gått över till datoriserad journaler så det är mycket buggar i systemet som stör. Detta gör att dokumenteringen inte förs helt och fullt på dator utan en del förs fortfarande skriftligt. Jag tycker det är svårt att hålla reda på vad som ska vara vart och rädd för att jag ska missa viktig info, men det löser väl sig med tiden =). Det verkar i alla fall vara bra arbetskamrater så det tackar jag för! =)

Nu har vi bott i Linköping i två hela dagar. Det var inte förrän i söndags kväll, då sista lasset gick, som känslorna kom. Tårarna bara forsade ner förmina stackars trötta kinder och jag började förstå att det verkligen var allvar, vi ska bo i Linköping de närmaste 2,5 åren. Jag har ett starkt band kopplat till Nyköping, detta visste jag redan innan men jag trodde inte att det var så här starkt, som det nu har visat sig. Hade jag inte haft min älskade Alexander vid min sida så hade detta inte varit genomförbart. Men nu är vi på plats och jag har varit på mitt nya jobb i två hela dagar. Nu börjar det nya äventyret, att arbeta som syrra på ett sjukhus som jag aldrig tidigare satt min fot på. Jag har redan insett att det skiljer sig väldigt mycket från Nyköpings lasarett. Rutiner, system mm är helt annorlunda och jag kommer på mig själv att hela tiden prata om dem och vi, men jag är ju faktiskt VI med dem nu...konstigt...

Hmm, compact living, som min mor sa, vad är det egentligen. Slår man upp compact så får man översättningen: sammanpressa, sammansmälta, komprimerad, fast osv... Living: liv ,uppehälle osv. Ok, så vad är då betydelsen, jag funderade länge igår medan jag stod där bland alla mina flyttkartonger och försökte sortera ut vad som skulle med och vad som skulle stanna kvar. Ole dole doff, hmm, nje, det fungerar ju inte riktigt, vissa saker måste vi ju verkligen ha. Tyvärr blev den måstehögen väldigt stor, ja men den här skålen, den kan vi ju använda om vi ska göra flera olika fisksåser när vi bjuder hem alla våra nya vänner. Hmm, ja, "compact living" var det. Det är inte lätt att sortera ut bland sina saker, allt har ju ett eget värde och ett eget minne. Kan man packa ner allt, sammanpressa detta till en komprimerad fast sammansmält massa? Ja, compact living...

En blogg, ja men varför inte. Har funderat länge på att starta en så man kan skriva ner alla sina tankar som man själv tycker så himlans bra! =)
Så tack vare företaget "skyltmax" (www.skyltmax.se) som jag beställt min första fina skylt: "Karin Sjuksköterska", så startar mitt bloggande idag.

Idag är en dag fylld av förväntan, ångest, nervositet och spänning. Om en vecka precis börjar mitt nya arbete i Linköping som sjuksköterska. Jag har nu läst i tre år och ska testa mina vingar om de bär mig igenom omvårdnadens alla beslut. Inte nog med att ett helt nytt liv som sjuksköterska har börjat så ska jag och min sambo Alexander även byta stad, till Linköping alltså. Jag är en inbiten Nyköpingsbo, så det är här lite av ångesten kommer in. Jag har min familj och mina vänner här så det känns mycket jobbigt att flytta på mig. Vi har även vår otroligt fina nyrenoverade lägenhet som också känns jobbig att lämna, men, men det är för en tid, tills Alexander är färdig med sina studier, så jag ska nog överleva.

Min förväntan är mycket stor, och den finns där med en gnytta spänning, vad ska hända, hur kommer allt att bli. Egentligen kunde nog inte min start av mitt bloggande komma mycket mer lämpligt än nu, en ny start, en ny blogg!